När Knut är arton år gammal och skall tillträda tronen (och lajvkampanjen börjar) har han levt de senaste tio åren av sitt liv medveten om att att hans mor inte tyckt att han dugt till det han är född till. Han är Katarinas äldsta barn och skulle därför ärva tronen, men det stod klart att Katarina avsåg att tvinga honom att stiga åt sidan till förmån för hans yngre bror Erik. När Erik sedan dog i en ridolycka när Knut var sjutton återinsattes han som arvinge, men som en sista förnedring skrev Katarina testamentet som degraderade honom från suverän kung till någon sorts talman i en riksdag.

Att Knut levt i skuggan av sin mor och hennes syn på honom är ingen tvekan om. Katarina var drottning i första hand och mor i andra och då dessutom mor till Erik mer än till Knut.

Knut är elak och småskuren. Han kan lägga ner en hel del energi på att hämnas en oförätt som kan vara en riktig eller inbillad förolämpning. Hämnden behöver inte stå i proportion till brottet utan kan ofta vara rejält överdriven. Knuts minne när det gäller förolämpningar är omtalat och han kan ta upp saker som hände för tio år sedan om det passar honom. Han är listig och ganska snabbtänkt, men inte intelligent eller -ännu mindre- klok.

Däremot är han ganska stilig, särskilt om man ser honom på lite håll. Han är ganska lång, har kraftfulla drag och en bra hållning. På lite närmre håll kan ögonen verka avskräckande då de har en elak och misstänksam glimt. Han är ganska duktig på olika sorters idrott och en skicklig svärdsman.

En del av de arrenden som vasallerna betalar till Monarken går till dess personliga bruk. Kläder, måltider, hästar, fester, bostäder åt Monarken och den närmsta familjen och de som räknas till tjänarstaben och umgänget. I Katarinas budget var dessa utgifter jämförelsevis små, men när Knut började komma upp i ålder ökade utgifterna för framförallt fester och kläder. En av de farhågor som Katarina hyser är att Knut skall fortsätta öka utgifterna för fester och att det skall leda till att landets ekonomi blir osäker. Det är därför det finns en del i testamentet där det bestäms att ökade utgifter till Monarkens personliga ekonomi måste godkännas av riksdagen

Katarinas arv